När Marita, 77 år, fick sin lungcancerdiagnos hade hon länge misstänkt att något var fel. Kolonilotten och stugan blev hennes livlina och tack vare stöd från Cancer- och allergifonden har hon kunnat behålla den – och må bättre både fysiskt och psykiskt.
Marita fick sin lungcancerdiagnos i början av 2023, men tror att hon varit sjuk i flera år innan diagnosen ställdes.
– Jag sökte vård i många år utan att få hjälp. Astmamedicinen fungerade inte, och när de till slut röntgade mig hade jag lungcancer som spridit sig till skelettet. För tio år sedan missade en annan vårdcentral en stor tumör jag hade i tarmen, så man blir ju arg, säger Marita.
Idag behandlas hon med målinriktad medicin. Cancern är kronisk och obotlig, men behandlingen har haft väldigt god effekt. Så god att en metastas i hjärnan som var redo att strålas inte längre dök upp på röntgen.
– Det första året var väldigt jobbigt. Det har varit ett helvete med ångestdämpande och antidepressiva. Jag blev personlighetsförändrad och som förlamad av det. Jag hoppas att jag aldrig behöver äta dem igen, berättar Marita.
Något som hjälpt Marita att må bättre är kolonilotten.
– Kolonilotten och stugan är den perfekta terapin för mig. Det gör att jag klarar av att tampas med det min sjukdom ständigt kräver av mig. Men oron för ekonomin har funnits där hela tiden. Jag har fått överväga att sälja kolonilotten, säger Marita.
Efter att ha fått tips från andra cancerdrabbade sökte Marita ekonomiskt bidrag från Cancer- och allergifonden. Hoppet var att kunna behålla kolonilotten och klara vård- och medicinkostnaderna. Några veckor efter ansökan fick Marita besked att hon beviljats bidrag till årsavgift och arrende för sin kolonilott.
– Utan bidraget från Cancer- och allergifonden och möjligheten att ha kvar kolonilotten skulle min livskvalité vara betydligt sämre än idag. Jag har fått ägna mig åt det som betyder så oerhört mycket för mig och min mentala hälsa, säger Marita.
Så fort vädret tillåter bor hon på kolonilotten. Vattnet sätts på i april och stängs av i oktober. Toa och dusch finns en promenad bort, men det gör ingenting tycker Marita.
– Det bästa är friheten och att jag kan ta emot mina barnbarn där. Alla sjukhusbesök, röntgen och blodprov påminner mig ständigt om att jag är kroniskt sjuk och ska dö. Bidraget har gjort att jag får gräva ner mig i myllan och se det växa. Det är bästa antideppen för mig. Jag är så himla tacksam att jag fick hjälp.
