”De sällsynta diagnoserna behöver mer forskning och fler röster.”
Sällsynta och svårbehandlade cancerformer drabbar få personer var för sig – men tillsammans utgör de en betydande del av all cancer i Sverige. I den här intervjun berättar patologen och forskaren Felix Haglund de Flon om varför dessa diagnoser ofta är så svåra att upptäcka, behandla och forska på. Han beskriver också hur små patientgrupper, begränsade resurser och brist på riktade behandlingar påverkar både vård och överlevnad – och vad som krävs för att forskningen ska gå framåt.
Berätta lite om dig själv och din roll.
Jag heter Felix Haglund de Flon och arbetar som klinisk patolog vid Karolinska Universitetssjukhuset. I mitt arbete diagnostiserar jag tumörer och hjälper kirurger och onkologer att förstå vilken typ av cancer en patient har och hur den bäst ska behandlas. Mitt specialområde är sarkom – ovanliga cancertumörer i ben och mjukdelar som tillsammans står för mindre än en procent av all cancer.
Parallellt med mitt kliniska arbete forskar jag på just de här tumörerna. Det finns över 170 olika sarkomtyper, och många av dem är så sällsynta att man kanske bara stöter på enstaka fall under en hel karriär. Min forskning handlar om att förstå hur de skiljer sig åt, hur vi kan klassificera dem bättre och vilka förändringar i tumörcellerna som kan vara viktiga för val av behandling.
Jag bestämde mig för att bli patolog redan under min allmäntjänstgöring. Att jag sedan specialiserade mig på sarkom beror framför allt på att området är så komplext, ovanligt och betydelsefullt. Här kan jag verkligen bidra, både genom min kliniska roll och genom forskning som på sikt kan hjälpa patienter som idag ofta får otydliga besked och färre behandlingsalternativ. Det är både utmanande och väldigt givande.
Hur definierar forskarvärlden idag en ”sällsynt” cancerform?
I Europa definieras sällsynt cancer vanligtvis som en cancerform med en årlig incidens under 6 fall per 100 000 personer. Denna definition etablerades genom det EU-finansierade projektet RARECARE, som analyserade data från europeiska cancerregister för att kartlägga förekomst och utfall för sällsynta tumörer och används idag brett inom europeisk cancerforskning och policy.
Trots att varje enskild diagnos är ovanlig är den sammanlagda sjukdomsbördan stor. Studier från RARECARE visade att sällsynta cancerformer tillsammans utgör ungefär 22–25 procent av alla cancerdiagnoser i Europa, vilket motsvarar hundratusentals nya fall varje år. Dessutom är prognosen ofta sämre än för vanliga cancerformer; femårsöverlevnaden är i genomsnitt lägre och sällsynta cancerformer står för en oproportionerligt stor andel av cancerrelaterade dödsfall.
Varför är de sällsynta cancerformerna så svåra att diagnostisera?
Ovanliga cancrar ger ofta diffusa eller ospecifika symptom, framför allt sarkom som uppstår djupt i kroppen och ger mycket otydliga symtom. Många läkare saknar egen erfarenhet av ovanliga cancerdiagnoser, vilket kan leda till långa eller felaktiga utredningar då etablerade diagnostiska algoritmer saknas. Utredningen kräver ofta att flera olika professioner samarbetar för att ställa diagnos, vilket oftast görs av specialistenheter på universitetssjukhus.
Hur skiljer sig begreppet ’svårbehandlad cancer’ från ’sällsynt cancer’ och kan du ge några exempel på diagnoser som är svåra att behandla även om de inte är sällsynta?
En cancerform kan vara svårbehandlad utan att vara sällsynt. I praktiken handlar det ofta om spridd cancer – vilket gäller många tumörtyper, även vanliga. Till exempel kan spridd bröstcancer eller prostatacancer vara behandlingsbar men sällan botbar, och bukspottkörtelcancer är ett annat exempel på en diagnos där prognosen är dålig just för att den ofta upptäcks för sent.
Att en cancerform är svår att behandla handlar alltså mer om tumörens beteende, hur aggressiv den är, hur tidigt den upptäcks och hur väl den svarar på olika behandlingar – inte om hur vanlig den är.
Hur ser du på forskningsläget för sällsynta och svårbehandlade cancerformer, skulle du säga att det bedrivs mindre forskning på dessa jämfört med mer vanliga cancerformer?
Generellt bedrivs betydligt mindre forskning om sällsynta cancerformer. Det beror på att varje diagnos i sig är så liten att varken kunskap, resurser eller antalet patienter räcker för traditionellt stora forskningsprojekt. Ser man däremot på dem som grupp utgör sällsynta cancerformer 22–25 procent av all cancer, vilket gör dem betydande ur ett samhällsperspektiv.
Vilka är de största utmaningarna i forskningen på dessa diagnoser?
De största hindren är de små patientgrupperna och den stora variationen mellan diagnoserna. Det finns många sällsynta tumörer som är så ovanliga att Karolinska kanske bara ser ett enda fall under flera år. För att få tillräckligt stora underlag krävs därför internationella samarbeten, vilket innebär både juridiska och administrativa utmaningar.
Finns det exempel på cancerformer där forskningsframsteg gått långsammare?
Ja, sällsynta cancerformer är ett tydligt exempel där forskningsutvecklingen inte går lika snabbt som för de vanligare diagnoserna. Mindre tillgång till investeringar, få forskare och få patienter gör att kunskapen byggs upp långsammare. Samtidigt finns det tillfällen då just förståelsen för en ovanlig cancer lett till stora genombrott – ibland även för helt andra cancerformer – när man lyckats identifiera en specifik mutation eller mekanism.
Hur skiljer sig prognosen mellan sällsynta/svårbehandlade cancerformer och mer vanliga cancerformer?
Det är svårt att generalisera, eftersom både vanliga och ovanliga cancerformer kan variera enormt i hur farliga de är. Men en viktig skillnad är att för vanliga cancerformer finns stora mängder data och statistik, vilket gör att man kan ge patienterna mer precisa prognoser.
Vid ovanliga diagnoser saknas sådana underlag, vilket gör både prognos och behandlingsplanering mer osäker. För vissa diagnoser finns bara några få fall dokumenterade i världen – vilket gör det svårt både för läkare och patienter.
Hur påverkar bristen på riktade behandlingar möjligheterna till långsiktig överlevnad?
Många sällsynta tumörer saknar riktade läkemedel, helt enkelt för att det är mycket dyrt att ta fram nya behandlingar och det inte anses tillräckligt lönsamt när patientgrupperna är små. För att utveckla läkemedel krävs flera miljarder, och den investeringen görs oftast av industrin. Därför hamnar sällsynta diagnoser utanför.
Men framsteg sker – ibland uppnår man stora genombrott när man identifierar en specifik mutation och hittar ett läkemedel som redan finns, men som visat sig fungera. Ett känt exempel är GIST, en ovanlig tumör i mag-tarmkanalen, där ett riktat läkemedel förändrade överlevnaden radikalt.
Det är en ganska enkel matematik:
Felix Haglund de Flon, patolog och forskare, Karolinska Institutet
Mer medel = fler forskare = mer forskning.
Hur ser det ut med tillgången till kliniska prövningar för patienter med dessa diagnoser, är det svårare att inkludera patienter i studier?
Ja, det är betydligt svårare. Eftersom patientgrupperna är så små måste många centra samarbeta, ofta internationellt. Det kan handla om att samla ihop 20–30 fall globalt för att kunna dra slutsatser. Det innebär att studier tar längre tid, är dyrare och kräver omfattande koordination mellan länder och sjukhus.
Hur fördelas forskningsfinansiering inom cancerområdet, får vanliga diagnoser en större andel av resurserna?
Generellt går mer resurser till vanliga diagnoser. Det är naturligt eftersom fler forskare arbetar inom dessa områden – och stora diagnosområden där det finns etablerade forskningsmiljöer får mer medel. Det är en ganska enkel matematik: Mer medel = fler forskare = mer forskning.
Skulle du säga att det finns ett systematiskt gap i finansieringen av sällsynta eller svårbehandlade cancerformer?
Det finns absolut ett glapp. Stora tumörgrupper har kommit långt och har välfungerande nationella vårdprogram med tydliga behandlingsrekommendationer. Även om nationella riktlinjer finns, så är den vetenskapliga evidensen för olika behandlingar ofta väldigt begränsad.
Vad är viktigast för att stärka forskningen om sällsynta cancerformer framöver?
Mer finansiering är avgörande, eftersom forskningen i hög grad handlar om att avsätta tid – tid för forskare, tid för analyser och tid för internationellt samarbete. Men en bredare samverkan mellan forskningscentra, både i Sverige och internationellt är också viktigt. Nya metoder, särskilt inom genteknik, skapar stora möjligheter: att identifiera specifika mutationer, förstå tumörernas drivande mekanismer och fler riktade behandlingar.
Dessutom behövs mer kunskap kring att just de här cancerformerna har särskilda utmaningar, både i diagnostik, behandling och vad gäller information till patienterna. Att ovanliga cancerformer inte är ovanliga som grupp, men att tidig upptäckt ofta är avgörande men särskilt svårt för just dessa diagnoser – och att den här frågan behöver upp på den politiska agendan eftersom ovanlig cancer totalt sett drabbar oerhört många människor.