Bukspottkörtelcancer är en av de mest aggressiva cancerformerna, med en femårsöverlevnad på endast omkring tio procent. Till skillnad från flera andra cancerformer har immunterapi ännu inte visat sig vara en effektiv behandling. Helen Kaipe, docent vid Karolinska Institutet, har under flera år fått stöd från Cancer- och allergifonden för sitt forskningsprojekt som syftar till att öka förståelsen för hur tumörens mikromiljö påverkar immunförsvaret – och i förlängningen utveckla mer effektiva immunterapier.
T-celler har potentiellt förmåga att döda cancerceller hos patienter med bukspottkörtelcancer, men miljön i tumören hämmar T-cellers funktion. Runt tumören bildas ett lager av bindvävceller, så kallade fibroblaster, som kan hindra hur både läkemedel och immunceller når fram till cancercellerna.
– Vi vet att fibroblasterna påverkar T-cellernas funktion, men exakt hur det går till är fortfarande oklart. Målet är att förstå hur T-celler interagerar med sin omgivning och identifiera faktorer som kan stärka deras förmåga att bekämpa cancerceller, säger Helen.
Nu studerar Helen och hennes forskningsteam dessa T-celler mer i detalj för att se hur deras aktivitet kan stärkas. Man undersöker också om liknande tumörspecifika T-celler finns i blodet – där de kanske är friskare – och om de kan odlas fram för framtida behandlingar.
– Ett särskilt viktigt mål är att identifiera om det finns subpopulationer av T-celler i blodet som är tumörreaktiva, något som våra preliminära data pekar på. Vi hoppas dessutom kunna visa att T-cellerna i blodet är mer funktionella och mindre hämmade än de som befinner sig inne i tumörens mikromiljö. Genom att jämföra dessa kan vi identifiera vilka mekanismer som gör att T-cellerna förlorar sin förmåga i tumören, och samtidigt undersöka om blodets T-celler kan odlas fram och användas som grund för framtida behandlingar, säger Helen.
Man undersöker även om man kan blockera den immunhämmande molekylen adenosin, som finns i tumörens mikromiljö. Genom att blockera adenosin hoppas de kunna återaktivera T-cellerna.
– Adenosin är en immunhämmande molekyl som byggs upp i tumörmiljön genom ett samspel mellan flera celltyper. Fibroblaster runt tumören står för det sista, avgörande steget i adenosinproduktionen, medan de tumörreaktiva T-cellerna bidrar med ett tidigare steg. Tillsammans leder detta till att adenosin ansamlas och försämrar T-cellernas förmåga att bekämpa tumörceller. Genom att blockera fibroblasternas del i denna process kan mängden adenosin minska och de tumörreaktiva T-cellerna frigöras, vilket potentiellt kan göra immunterapi mer effektiv även vid bukspottkörtelcancer.
Forskargruppen hoppas också kunna identifiera biomarkörer som visar vilka patienter som kan svara bättre på immunterapi.
– Biomarkörer skulle göra det möjligt att förutse vilka patienter som har störst chans att svara på immunterapi och därmed skräddarsy behandlingen. I andra cancerformer, som melanom, har man redan kunnat använda tumörspecifika T‑celler som biomarkörer för behandlingssvar. För bukspottkörtelcancer finns idag ingen väl fungerande immunterapi, men biomarkörer skulle kunna användas för att välja ut de patienter som har störst chans att svara i framtida studier, vilket skulle vara ett viktigt steg mot att göra immunterapi till ett verkligt behandlingsalternativ, säger Helen.
Vilka steg krävs för att resultaten ska kunna nå patienterna? Hur lång tid kan det ta?
– Först måste resultaten bekräftas i laboratoriemiljö och prekliniska modeller. Därefter följer kliniska studier i flera steg för att säkerställa både säkerhet och effekt. Denna process tar ofta många år, men varje delsteg för oss närmare en behandling som kan användas i vården. Samtidigt kan våra resultat fungera som viktiga pusselbitar för andra forskare inom fältet, vilket tillsammans driver utvecklingen framåt mot bättre behandlingar för patienter, säger Helen.
Hur ser du på framtiden för immunterapi vid bukspottkörtelcancer och vad skulle du vilja se som nästa stora genombrott?
– Jag tror att framtiden ligger i kombinationer där immunterapi används tillsammans med andra behandlingar för att övervinna tumörens försvar. Ett verkligt genombrott vore att göra tumörmiljön mer mottaglig för immunceller, så att T‑cellerna kan arbeta fullt ut. För att lyckas behöver vi sannolikt angripa tumören från flera håll, både påverka mikromiljön och fibroblasternas roll och samtidigt stärka de tumörreaktiva T‑cellerna, säger Helen.
Att arbeta med en cancerform som har så låg överlevnad kan vara tungt – men också starkt motiverande. Vad ger dig hopp och drivkraft i ditt arbete?
– Det som ger mig hopp är att vi faktiskt ser framsteg, även om de är små. Varje ny insikt om hur tumören påverkar immunförsvaret är ett steg mot bättre behandlingar. Min starkaste drivkraft kommer från patienterna och att veta att vårt arbete på sikt kan förbättra deras chanser. Jag är själv nära anhörig till någon som drabbats, vilket ger mig extra motivation att fortsätta kämpa för nya lösningar, berättar Helen.
Stödet från Cancer- och allergifonden är avgörande för att driva forskningen framåt.
– Stödet är helt avgörande. Det ger oss möjlighet att bedriva forskning som både är nyskapande och innebär större risker. Ideella forskningsmedel skapar den frihet vi behöver för att kunna följa de mest lovande idéerna på ett tidigt stadium. Utan detta stöd hade flera delar av vårt arbete inte kunnat genomföras, säger Helen.
Hon vill skicka ett tack till alla givare som gör det möjligt.
– Ett stort och varmt tack! Era bidrag gör skillnad och ni möjliggör forskning som annars inte hade blivit av. Ni ger oss forskare modet och resurserna att ta oss an de svåraste frågorna. Varje gåva, stor som liten, är ett steg närmare nya behandlingar för patienter som verkligen behöver dem, säger Helen.