Olav Axelson och Mikael Eriksson Olav Axelson och Mikael Eriksson
Cancer- och Allergifondens miljöpristagare 2002

Olav Axelson,
professor i yrkes- och miljömedicin i Linköping

– Jag är nog mer känd i Italien än härhemma, säger professor Olav Axelson, född i Alingsås, uppväxt i Vårgårda, läkarutbildad i Göteborg, läkarpraktiserande i Skövde, forskare i Örebro och från 1977 vid Linköpings Universitetssjukhus, den 19 april 2002 mottagare av Cancer- och Allergifondens Miljömedicinska pris.

Vid prisutdelningsceremonin i riksdagshuset delade han prissumman 500 000 kr med docent Mikael Eriksson, överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund. Kd-partiledaren Alf Svensson överräckte priset, en av de största forskningsbelöningarna i Sverige efter Nobelpriset. Det var åttonde gången Miljömedicinska priset utdelades.

Mikael Eriksson är en framgångsrik vetenskapsman inom cancerepidemiologi med miljöforskning som bas. Olav Axelson är en världsauktoritet inom arbets- och miljömedicin.

Axelson ledde den första studien i världen rörande lungcancer och radon i bostäder. Den publicerades 1979 och följdes av flera undersökningar på samma tema.

Gruppen påvisade också en leukemirisk för boende i 1960-talets populära blåbetonghus. Radonstrålningen som utgår från det uranet i byggmaterialet har länge uppmätts och varit föremål för varningar men att den samtidiga gammastrålningen som genomtränger kroppen och ger leukemirisk har förbisetts.

– Jag arbetar själv i blåbetonghus här vid institutionen, påpekar Axelson.

Alla drabbas alltså inte… Olav Axelson kommer nog att utsätta sig för faran några år till fast han nu enligt gällande universitetsregler måste lämna sin ordinarie tjänst. Han fyller 65 den 1 maj, blir professor emeritus, med tjänsterum men utan lön.

Prissumman 250 000 kr möjliggör mer forskning än han vågat hoppas.

– Men efter 70 timmar i veckan i 20 år går jag nog ner på halvtid för att sona mina försummelser mot familjen…

Axelson har fört fram många doktorander till disputationsmålet, bland dem några utländska medborgare. Kontakterna med italienare har just resulterat – i 65-årshyllningar i Rom och Siena i Toscana dit han och gruppmedlemmar bjöds av Instituto Supieri di Sanita och Roms regionala “Agency for Public Health”. Som tack höll han föreläsningar.

Hans första vetenskapliga mål var att bli biokemist men han ändrade inriktning och kom efter de fem läkaråren med invärtes medicin i Skövde till åtta års arbete inom yrkesmedicin i Örebro. Blev professor 1977 då han erbjöds och antog den nyinrättade professuren i “medicin, särskilt yrkesmedicin”, Nordens första professur med yrkesmedicinsk inriktning. Han leder april månad ut institutionen och kliniken för yrkes- och miljömedicin vid universitetet och universitetssjukhuset i Linköping.

Under Örebroåren kom han in i studier av gruvarbetares utsatthet för radon i orten Zinkgruvan. En våldsam överrepresentation av lungcancer bland gruvfolket konstaterades. Sjuttio procent dog tidigare än genomsnittsbefokningen.

I uranstudierna var han här inne på det område som gett berömmelse åt Marie Curie, hon som fick Nobelpriset två gånger. Ett område som föranledde Albert Einstein att utfärda varning för kärnkraft och som gav upphov till amerikansk storsatsning för att hinna före Hitler-Tyskland med atombomben.

Asbest, tungmetaller, bekämpningsmedel, lösningsmedel… Axelson har arbetat inom ett brett forskningsfält.

– Bland det tyngsta att betrakta och mest intressanta att studera är dricksvattenproblemet i Bangladesh, säger pristagaren. I det deltalandet med 120 miljoner människor på en areal som Götaland och Svealand har så mycket giftiga avlagringar bildats att de tusentals djupa brunnar som borrats med internationell hjälp ger arsenikförgiftat vatten till 80 miljoner användare.

Bengt Cramner

Docent Mikael Eriksson,
miljömedicinforskare, överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund

– De heltäckande cancerregistren i våra nordiska länder ger ett förnämligt stöd åt den cancerepidemiologiska forskningen, säger docent Mikael Eriksson, överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund, ordförande i Svenska lymfomgruppen och den 19 april 2002 mottagare av Cancer- och Allergifondens Miljömedicinska pris, åttonde årgången. 500 000 kronor delades mellan två forskare. Kd-partiledaren Alf Svensson var pristudelare.

Vid prisutdelningsceremonin i Riksdagshuset delade Mikael Eriksson prissumman 500 000 kr med professor Olav Axelson, innehavare av professuren i “medicin, särskilt yrkesmedicin”, i Linköping.

Erikssons främsta ansvarsområde är lymfkörtelcancer (lymfom) och bindvävstumörer (sarkom).

Född i Uppsala, uppväxt i Göteborg, i många år arbetande vid Universitetssjukhuset i Umeå, är Mikael Eriksson nu till 80 procent kliniskt verksam onkolog i Lund.

– Åtskilliga av mina patienter är jordbrukare med speciellt miljörelaterad sjukdom, berättar pristagaren.

Skåne är det landskap som minst tagit varning av det vetenskapliga faktum att gödsling med avfallsslam från reningsverken samtidigt innebär spridning av hälsovådliga dioxiner som tas upp av grödan och förorenar födan, och till ansenlig del ger långtidsverkan i jorden.

Lymfom är en stor cancerfamilj med en rad subgrupper. 50 procent av patienterna botas. I fall där cancern kan lokaliseras är strålbehandling mycket effektiv, när den gett metastaser tillgrips cytostatika, cellgifter i en rad mediciner av vilka tre fyra är de vanligaste. Bedömning görs av patologer vid universitetskliniker och länssjukhus.

Lymfom blir allt vanligare. Eriksson kommenterar:

– Miljötrycket blir allt hårdare. De kemiska föroreningarna ska minskas, enligt många program i samhället, men ökar i stället. Kroppens immunförsvar försvagas och öppnar för tumörsjukdomar.

I sarkom, som angriper kroppens stödjevävnader, är dödligheten några procent större, alltså drygt 50. I form av steosarkom angriper cancern också skelettet, vanligast hos ungdomar i stadiet då kroppstillväxten normalt ska upphöra, den snabba cellomsättningen dämpas inte normalt och cancerceller bildas.

Mikael Eriksson har från slutet av 1970-talet studerat cancerframkallande effekter av olika bekämpningsmedel. Han ingick i en grupp av forskare med 2002 års andra mottagare av miljömedicinska priset, Olav Axelson, och 1997 års pristagare Lennart Hardell som studerade användningen av fenoxisyror i lövbekämpningssyfte. Det blev en banbrytande forskning som gav till resultat att Hormoslyr förbjöds 1977.

Hormoslyr användes från början av 1950-talet för bekämpning av lövsly. Det bestod av fenoxisyrorna, 2, 4-D och 2, 4, 5-T i en blandning av 2:1. Eftersom 2, 4, 5-T var förorenad med TCDD-dioxiner, bland de giftigaste kemikalierna i världen, medförde exponering cancerbildning.

Samma produkt var Agent Orange, som amerikanerna spred från luften över Vietnam under hela 60-talet. Där var blandningen av 2, 4-D och 2, 4, 5-T 1:1. Småningom insåg krigförande USA att giftet inte bara fällde löv så man kom åt att döda tappra vietnameser utan också angrep folk på marken inklusive många amerikanskas soldater och den kemiska bombningen upphörde 1970. De många handikappen hos den andra generationen vietnameser efter kriget är föremål för studier bedrivna av forskare från hela världen och utgör ständig dagordnings-punkt vid de internationella dioxin/miljökemikongresserna av vilka en just förbereds i Stockholm.

Världshälsoorganisationen WHO har klassat TCDD som komplett cancerframkallande (“Grupp 1”). Mikael Eriksson är en av de främsta forskarna bakom detta.

WHO har särskilt pekat på en kraftig riskökning för de tumörformer som Mikael Eriksson lagt huvudvikten vid under sina världsvitt redovisade studier, lymfom och sarkom.

Under sena 1980-talet var Eriksson framförallt sysselsatt med orsakerna till multipelt myelom, en dödlig leukemiliknande benmärgssjukdom med skelett- och njurskador – jordbruk speciellt riskyrke. Rönen hade också anknytning till tidigare stoppade Hormoslyr och Agent Orange.

Bengt Cramner