Gunnar Lindgren och Marie Vahter Gunnar Lindgren och Marie Vahter
Cancer- och Allergifondens miljöpristagare 2001

Gunnar Lindgren, Älvängen, utnämnd till Årets Miljökämpe av Västra Frölundas Frisksport Klubb 1999, belönad med Miljöpris 2000 av Naturskyddsföreningen i Bohuslän, fick på onsdagen Cancer- och Allergifondens miljömedicinska pris 2001 vid en ceremoni Riksdagshuset. Prisutdelare var Socialutskottets ordförande Ingrid Burman. Lindgren delade prissumman 500 000 kr med tungmetallforskaren professor Marie Vahter, Järfälla. De två slår larm om allvarliga hälsorisker som bieffekt vid utvinning av metaller. Kadmium som förgiftar grödan och därmed födan skadar njurarna på oroväckande sätt.

– Ökande metallhalter i åkermarken leder till ökande metallhalter i livsmedel, fastslår Lindgren. Det är strängt taget omöjligt att sanera åkrar som gödslats med avloppsslam. Nu har slamgödslingen stoppats på de flesta håll och ersatts med konstgödsling. Men skadeeffekterna dröjer kvar mycket länge.

Grundämnet kadmium (Cd) visar en extrem tendens att förgifta miljön sedan det frigjorts vid brytning och behandling av andra metaller, också efter brytning för direkt kadmiumanvändning i exempelvis batterier och t o m för ytbehandling av flygplan. Det är vid skrotning som största faran uppstår. Kadmium finns i asfalt, och i bildäck; vid slitaget frigörs Cd och sprids i naturen.

– Risken för skador genom inandning är obetydlig, säger Lindgren. Utom vid rökning som är en klar riskfaktor.

Ett dilemma med födan: grönsaker ger så mycket vitaminer och mineraler att rikligt intag rekommenderas, men kan ge så mycket kadmium att njurfunktionen hotas. Kadmium har en särställning när det gäller tungmetaller och njurfunktion.

Att Gunnar Lindgren utexaminerad som elektronikingenjör vid Chalmers 1967 blev miljökämpe och en framgångsrik sådan hade samband med hans boende.

Efter första barnaåren i Umeå, där pappa var kantor och farfar inspektor vid Strömbäcks, lång ungdomstid i jämtska Fors, Ragunda, fyra gymnasieår i Sundsvall och chalmerstiden i Göteborg flyttade han till sin nuvarande bostadsort Ale och den böljande striden på 80-talet gällande plats för det regionala avfallsupplaget i Göteborgsregionen.

Kilanda i Ale kommun var starkt påtänkt. Småningom förlängdes koncessionstiden för Tagene.
– Några år tidigare hade mitt miljöintresse väckts av Bengt Hubendick, chef för Naturhistoriska museet i Göteborg. Allvaret, nästan andlighet, i hans föreläsning om framtida föroreningar slog rot i mig. När sedan oerhört vackra Kilanda i mitt Ale föreslogs som upplagsplats för hela regionens sopor, och jag kände riskerna med det, bland annat förstöring av den grunda fågelsjön Grosjön engagerade jag mig självklart i arbetsgruppen som protesterade.

Gruppen klarade uppgiften. Lindgren fortsatte sitt miljöarbete. Har fått en lång rad miljöpris, bland dem fjolårets “Ericsson Recycling Prize”. Hans informationsarbete har i hög grad bidragit till en markant övergång från åkergödsling med reningsverkens avfallsslam till konstgödsel från sediment i f d havsbottnar i Nordafrika och Ryssland, där särskilt Kolahalvön bjuder mycket kadmiumfattig åkernäring.

Gunnar Lindgren sax

I boken Arvet (1993) beskrev Lindgren hur jordens råvaror slutar som outplånligt miljöavfall.

Gunnar Lindgren har många strängar på sin lyra. Saxofon är instrumentet, tenorsaxofon. Han är ledare för jazzgruppen Opposite Corner från starten 1967. Han är lektor vid Göteborgs musikhögskola. I den tjänsten ingår visst internationellt musikbildningsarbete i Sida-regi.

För sitt miljöutbildningsarbete blir han ofta prisbelönad. Han säger:
– På sikt är det mycket farligt att ta för lätt på frågan om miljöföroreningar.

 

Marie Vahter, utexaminerad apotekare 1972. Arbetat vid Omgivningshygieniska avdelningen vid Statens Naturvårdsverk, sedan Statens miljömedicinska laboratorium. Disputerade vid Karolinska Institutet 1983 med avhandling om arsenikens metabolism. Professor 1987 vid Statens miljömedicinska laboratorium, sedan 1988 vid Enheten för metaller och hälsa, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet.

Vahter bedriver forskning som rör människors exponering för metaller; huvudsakligen arsenik, kadmium, bly och kvicksilver, samt hur de omsätts i kroppen och interagerar med viktiga funktioner. Forskningen rör framförallt potentiella riskgrupper som foster/barn, kvinnor och äldre. Vahter har erfarenheter av exponeringsanalys, experimentell toxikologi, riskbedömningar och till viss del epidemiologi inom området metaller. Forskningen har redovisats i ett 150-tal vetenskapliga publikationer. Vahter har handlett ett 10-tal studenter till doktors-, licentiat eller magisterexamina.

Vahter är engagerad i en rad organ nationellt och internationellt, både vad gäller forskningsplanering, -prioritering och -utvärdering och hälsoriskbedömning. Under senare tid kan detta exemplifieras med uppdrag som ledamot av styrelsen för FORMAS, Naturvårdsverkets miljöforskningsnämnd, Medicinska forskningsrådets prioriteringskommitté för folkhälsovetenskap, Toxikologiska rådet och Fifth Framework Programme Expert Advisory Group (EAG) on Health, Food and Environmental Factors inom EU. Vad gäller hälsorisk-bedömningar av kemikalier och miljöföroreningar, främst metaller, har Vahter engagerats av b l a svenska myndigheter och utredningar med miljö/kemikalie-ansvar, WHOs International Programme on Chemical Safety (IPCS), U.S. National Academy of Sciences och EUs Scientific Committee on Toxicity, Ecotoxicity and the Environment (CSTEE).

Inom KI har Vahter sedan många år deltagit utbildningskommittéer för toxikologi, biomedicin och folkhälsovetenskap, samt undervisat inom toxikologutbildningen och grundutbildningen av studenter vid KI.