Carina Strell och Aglaia Schiza forskar på förstadier till bröstcancer. En tiondel av alla som diagnostiseras med bröstcancer befinner sig i ett typ av förstadium till cancer. Det finns dock olika typer av förstadium till cancer vilket borde påverka val av behandling.
Carina Strell, docent vid Uppsala Universitet, leder forskningsprojektet ”Förlopp i tid och rum: Hur resistens mot strålbehandling utvecklas i tidiga stadier av bröstcancer”. Medsökande Aglaia Schiza, överläkare inom onkologi, arbetar som bröstonkolog på Onkologikliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala och har en post-doc tjänst, IGP, Uppsala Universitet.
Forskningsprojektet vill bland annat upptäcka nya biomarkörer för att även skilja mellan olika typer av cancer i förstadiet, där vissa är strålkänsliga och andra resistenta mot strålbehandling. Genom att även särskilja dessa former förbättras diagnostiken ännu mer, vilket resulterar i bättre insatt behandling.
”Tack vare det generösa bidraget från Cancer- och allergifonden kunde vi fortsätta våra ansträngningar att förfina behandlingsstrategier för kvinnor med specifikt tidig bröstcancer genom identifiering av nya biomarkörer. Denna finansiering gjorde det möjligt för oss att samla in de prover som behövdes för projektet och att initiera de första analyserna som förde oss närmare vårt mål. Därför vill vi också uttrycka vår tacksamhet till de generösa donatorerna till Cancer- och allergifonden, ert stöd har verkligen en viktig och direkt inverkan på både, forskningens framsteg och därmed patientnyttan.”
Vi har ställt några frågor till Carina Strell här!
Vad är DCIS? Hur upptäcks det?
– Duktal cancer in situ (DCIS) är bröstcancer i ett tidigt stadium som uppstår i bröstets mjölkgångar. Det kan betraktas som ett förstadium till bröstcancer. DCIS stannar på platsen och endast växer i de cellager där den uppstått. Det är icke-invasiv, det vill säga det sprider sig inte utanför bröstet.
Under DCIS-utvecklingen fylls mjölkgångarna av cancerceller som leder till att mjölkgångarna förkalkas. Dessa förkalkningar kallas mikrokalk. De senaste åren noteras en ökning av incidensen med etablering av mammografi där DCIS ofta kan diagnostiseras som via områden med mikrokalk. Diagnosen ställs med ett vävnadsprov (biopsi).
DCIS ger sällan några symtom och bildar vanligtvis inte knölar i bröstet.
Hinner man få symptom för DCIS, vilka är de i så fall?
– Många människor har inga symtom när de får sin diagnos. Ett litet antal personer hinner dock få symtom och de söker till exempel på grund av en knöl i bröstet eller utflöde från bröstvårtan som kan vara blodfärgat.
Vad är PDGFRb? Ska man testa patienter med DCIS för att se vilken nivå av PDGFRb de har?
– PDGFRb står för ”platelet-derived growth factor receptor beta”; det är ett protein, ett så kallat receptor-tyrosin kinas. PDGFRb reglera först och främst olika celltyper i tumörmikromiljön, såsom fibroblaster till exempel. I vårt tidigare arbete har vi noterat att ett högt uttryck av PDGFRb i tumörmikromiljön är kopplat till en minskad nytta av radioterapi för kvinnor med DCIS.
Ett långsiktigt mål med vår forskning är därför att översätta detta fynd till ett diagnostiskt test, som skulle kunna användas för att förutsäga vilka kvinnor med DCIS som skulle ha nytta av strålbehandling och vilka som inte skulle ha det.
Vad har hänt i projektet sedan ansökan?
– Vi har satt ihop en ny DCIS-vävnadskollektion som gör att vi kan analysera skillnader mellan återkommande och icke-återkommande DCIS samt strålterapiresistent DCIS. Vi karaktäriserar nu mutationsmönstret i dessa prover och siktar i ett nästa steg på att analysera hur mutationer är kopplade till förändringar i tumörmikromiljön, särskilt när det gäller immunceller. Vi hoppas med dessa analyser kunna identifiera nya biomarkörer för DCIS med avseende på den individuella risken för återfall och den individuella nyttan av strålbehandling. På lång sikt hoppas vi att vi till och med kan identifiera nya terapeutiska mål från våra data, som kan hjälpa till att övervinna strålterapiresistens.
Har du fått några resultat som du kan dela med dig av?
– I en första analys noterade vi att en hög infiltration av T-lymfocyter, en specifik typ av immunceller, var associerad med en högre lokal återfallsrisk i specifikt Her2-negativa DCIS-fall. Vi tittar nu mer i detalj på de molekylära egenskaperna hos dessa T-lymfocyter.
Utmaningar
– Vid DCIS föreligger alltid en risk för övergång i invasiv bröstcancer. DCIS diagnostiseras ofta tillsammans med invasiv cancer vilket innebär en sämre prognos jämfört med enbart DCIS.
Data från 90-talet tills idag visar en trend mot intensivare behandling: andelen kvinnor som genomgick mastektomi efter DCIS-diagnosen har ökat, liksom andelen som fick adjuvant strålbehandling efter bröstbevarande operation. Trots detta noteras ingen signifikant förbättring över tid vad gäller återfall eller överlevnad. Tolkningen skulle kunna vara att omfattningen av kvinnor som överbehandlas ökar med allt som detta kan innebära. Samtidigt som några av kvinnorna med DCIS diagnos förmodligen underbehandlas eftersom det finns fall där man konstaterade recidiv (DCIS eller invasiv bröstcancer). Vården behöver bli bättre på att skilja mellan aggressiv och icke farlig form av DCIS.
Ett sätt att gå vidare med detta är att undersöka de möjliga orsakerna till DCIS. Det finns till exempel data som talar för att det kan finnas genetiska förändringar som kan öka risken för att utveckla DCIS och invasiv bröstcancer. Men mer forskning behövs. Viktigt att studera om det finns DCIS-subgrupper t ex DCIS med låg eller medelrisk där man kan slippa få behandling.
Dessutom är det viktigt att göra ett försök att förbättra befintliga behandlingar och samtidigt minska biverkningarna.
Vad tror du om framtiden? Vad är nästa steg inom cancerforskningen?
– I framtiden hoppas vi att våra studier eventuellt kan bana väg för nya behandlingsstrategier, där man genom att kombinera strålning med nya läkemedel riktade mot signaleringskomponenter i tumörmicroenvironment som till exempel PDGFRb kan öka effekten av behandling för vissa kvinnor med DCIS.
Alternativt ser jag också en hög potential i kombinationen av strålbehandling och immunterapi, som det redan är testat i vissa kliniska studier. Däremot noteras indikationer på att inte alla patienter har lika stor nytta av dessa kombinationer och att det istället behövs nya biomarkörer för att tilldela rätt behandlingsstrategier till enskilda patienter, oftast kallad som precisionsmedicin. Och här hoppas jag verkligen att vår data kommer att bidra med nya biomarkörer som kommer att möjliggöra en bättre behandlingsstratifiering av kvinnor med DCIS.